Väl framme i Falun så fick vi sitta och vänta i väntrummet 1 timme extra för läkaren som skulle göra ultraljudet hade fullt upp. Klockan var 10.00, jag höll på att somna med huvudet i Andreas knä och vi pratade om vart vi skulle luncha på hemvägen. Klockan 11.00 fick vi tillsist komma in. Jag la mig på britsen och läkaren verkade stressad. Hon ”tyckte” att det såg ut som att det var lite fostervatten så hon ville göra ytterligare ett ultraljud med en annan, nyare maskin för att kolla så att allt stod rätt till annars kunde det bli tal om igångsättning.
Vänta, vänta, vänta……... upp med hissen en våning, klet på magen och ultraljud igen. Nu såg det bättre ut och vi skulle få åka hem. Innan vi skulle åka så pratade vi om att vi skulle på komma in på söndagen igen och göra en överburenhetskontroll , tyckte det lät jobbigt så vi kom överrens om att dom skulle göra den då på direkten istället så vi skulle slippa åka på helgen. Vi fick komma in på ett litet rum och läkaren gjorde en gynundersökning. Jag var öppen 1cm så hon sa att mitt magonda på natten nog var orsaken till det! Hon drog lite i tappen och sa att det kunde ha en inverkan på att förlossningen kunde sätta igång. Nu började jag och Andreas bli riktigt hungriga.
13.00 blev vi visade till ett annat rum där dom ”baaaaara” skulle ta en ctg kurva sen skulle vi då minsann få åka hem. Vi bestämde oss för att äta kinamat, åh va gott det skulle bli. Var ju faktiskt 6 timmar sedan vi åt frukost. Medans jag låg där med bandet runt magen så började det kännas olustigt i kroppen. Hade mycket sammandragningar och jag vet att jag sa till Andreas: –”Aj det där gjorde faktiskt ont”.
Det började göra ondare och ondare och efter 20 min så kom en barnmorska in och tittade på ctg papperet och fick världens största ögon och utbrister: -”NÄMEN, NÄMEN… Du har ju täta värkar ju..Nej nu får då inte ni åka hem!” Jag såg långt borta hur vår sköna soffa därhemma och kinamaten gick upp i rök och jag va plötsligt inte så hungrig längre. Då var det 3 minuter mellan värkarna.
Fick ligga och pinas i det där rummet lite till innan vi blev visade upp på förlossningen. 14.30 blir vi inskrivna och blir omhändertagna av en jättebra barnmorskestuderande som heter Anna-Karin och hon visar mig hur jag ska andas. Gör ondare och ondare. En till barnmorska som heter Maud kommer in och presenterar sig och en till gynundersökning görs, öppen 3cm.
Går med på att testa akupunktur och blir iom det också med i nån jäkla undersökning där man ska svara på frågor varje halvtimme. -”Hur upplevde du senaste värken? Var den starkare eller svagare än den föregående värken?” Ni kan ju gissa hur lätt det var att svara på det när man låg där och hade skitont! 8 nålar i ryggen 2 i varje hand 1 i varje fot och 1 i huvudet. Dom hjälpte inte ett dugg, gjorde bara ont att sätta dit dom. Andreas springer iväg och äter.
17.30 har dom tagit bort nålarna och jag börjar andas lustgas. Tycker inte det hjälper så mycket heller men jag tänker mer på hur jag andas. Det som lindrar mest är när Andreas masserar ryggen på mig. Han masserade så han blev skinnflådd på händerna! Maud har satt på en skiva med lugn musik som är avslappnande att lyssna på, men den hakar upp sig på 13:e låten varje gång….
19.15 pallar jag inte mer och ber om EDA. 1 timme senare får jag den. Blir som en ny människa och jag tror jag öppnar ögonen för första gången på 5 timmar.
21.00 är det skiftbyte och BM Birgitta kommer in och presenterar sig. Vi promenerar lite i korridoren och EDAn börjar förlora sin effekt, jag får lov att ta stöd mot Andreas när värkarna börjar kännas igen.
21.20 öppen 8cm. Börjar andas lustgas igen sen har jag minneslucka fram till 23.20 då dom tar hål på fosterhinnan och vattnet börjar forsa. En skalpelektrod sätts också.
Runt 01.00 börjar jag få krystvärkar och för varje gång jag krystar så sjunker bebisens hjärtljud. Helt plötsligt är det jättemycket folk i rummet och läkaren bestämmer sig för att använda sugklocka för att få ut bebis. Insättningen av sugklockan är det jag kommer ihåg som gjorde ondast under hela förlossningen. Samtidigt som jag krystar så drar läkaren och Birgitta hänger sig på magen. Det känns som hela bäckenet ska lossna från kroppen. Klockan släpper 3 gånger. Dom får lov att klippa lite för att få mer plats. Inte heller så skönt. Hör hur läkaren säger långt borta att dom ska testa en gång till annars ska dom göra klart för akutsnitt. 6:e värken och jag krystar en sista gång för kung & fosterland.
01.52 får jag upp en kladdig bebis på bröstet, jag ser att den har mycket hår å hör hur den gnyr lite svagt. Dom klipper navelsträngen och ber att Andreas ska följa med när dom springer iväg med den. Jag fick inte ens veta vad det var för kön.
Följande 5-10 min var dom längsta i mitt liv. Läkaren kommer in och säger att bebisen mår bra men att den var medtagen när den kom ut och andades dåligt.
Efter ett tag kommer Andreas in med ett litet knyte i famnen och tårar i ögonen och berättar att det blev en liten tjej!
23:e Oktober klockan, 01.52 föddes alltså Våran Signe! 2940g och 46cm lång det absolut bästa som har hänt oss! I det ögonblicket fick man veta vad som är meningen med livet.
